Ritningen som redan var gammal
Under pilotprojekten på byggarbetsplatserna dök samma tre invändningar upp om och om igen, och ingen av dem handlade om tekniken vi kommit dit för att visa.
Den första: varje aktör ansvarar för att lämna korrekta underlag, och kontrollen av varje ny leverans görs för hand. Det är omfattande, enformigt arbete med hög risk för fel.
Den andra: sena ändringar under produktionen ska in i slutdokumentationen, och det sker inte alltid i praktiken.
Den tredje, som är den värsta: ritningar uppdateras normalt varje vecka, men det finns alltid en reell risk att ett arbetslag utgår från gamla underlag som blivit liggande.
Det tredje problemet är inte ett ritningsproblem. Det är ett problem om vem som håller kartan sann.
Vad vi föreslog
Projektet fick stöd från Vinnova inom programmet Innovativa Startups Steg 2, och gick ut på att bygga en molntjänst som skapar digitala tvillingar för byggprojekt automatiskt, plus en app för att titta på innehållet i 2D och 3D — på iPad, HoloLens och HoloLens 2 / Trimble XR10.
Tanken var ett verktyg som extraherar och validerar information ur digitala ritningar i både 2D och 3D, konverterar dem till en enhetlig modell i en databas, kontrollerar att gällande krav uppfylls, och ser till att ändringar under produktionsskedet dokumenteras och godkänns innan slutleverans. Med ett ständigt aktuellt underlag i 3D kan relationshandlingar tas fram snabbt och med hög precision.
Ordet vi använde utåt var ritningslöst byggande. Det var ett dåligt ord, tror jag i efterhand. Det pekade på det som skulle försvinna i stället för på det som skulle tillkomma, och det fick folk att argumentera om papper när frågan var något annat.
Den obekväma delen
Vi talade om en digital tvilling. Men i ett byggprojekt finns det inte en tvilling — det finns en per aktör, per disciplin, per system, och de är oense. Konstruktören, installatören, entreprenören och beställaren har alla en modell, och de stämmer inte överens med varandra eller med bygget.
Vår hållning var att man inte ska försöka tvinga in dem i en enda databas, utan hålla dem i synk över flera. Det var rätt instinkt. Men det förskjuter också arbetet snarare än tar bort det: någon måste fortfarande avgöra vilken version som gäller när två underlag säger emot varandra, och det är ett organisatoriskt beslut, inte ett tekniskt.
Den frågan — vem som håller kartan sann, hur ofta, och till vilken kostnad — har jag inte sett en teknisk lösning på. Jag är inte längre säker på att det finns en.
Vad som blev kvar
Bolaget avvecklades 2021. Automatisk extraktion ur ritningsunderlag fungerade i den utsträckning underlagen var disciplinerade, vilket är ett annat sätt att säga att den fungerade sämst där den behövdes mest.
Det jag skulle göra annorlunda är att inte börja i modellen. Jag skulle börja i den manuella rutinen — den där någon varje vecka går runt och kontrollerar att arbetslagen har rätt version — och fråga vad den kostar. Om ingen kan svara på det är det ingen som kommer att betala för att slippa den.